Något som jag är glad att jag har är, vilja.

Ska jag vara helt ärlig så var jag väldigt svag om man jämför med dom andra grabbarna jag gjorde gmun med, det ända jag liksom kunde var att springa, det var min styrka! Var bland dom bästa på beep-test, men när det väl kom till kroppsstyrka så var jag flera steg bakom.

 

jag hade ett rent helvete i början. Vi fick bära tung packning och gå mil, och för er som inte vet det så har jag har haft stora problem med mina axlar. Det gjorde så jävla ont och jag kommer ihåg flera gånger under marscherna att jag fick gå och bita ihop & hålla tillbaka tårarna. jag ville gråta för att det gjorde så jävla ont och jag ville bara slita av mig allt & kasta det i backen och bara ge upp. 

 

Jag fick gå till en sjukgymnast och hon konstaterade att jag hade nerver som låg i kläm. Jag fick intyg att jag inte skulle ha någon packning på mig, dvs bara gå med stridsutrustning. Men envis som jag var så struntade jag i intyget och låtsades som det inte existerade. Jag vände den där negativa skiten till något positivt, energin som istället gick att tänka på att jag hade ont blev istället till ren vilja. Jag skulle bannemej klara  allt med utrustning även fast det skulle innebära att min muskel skulle gå sönder. Jag svimmade en gång under marsch, just för att nerven kom i kläm och smärtan är så konstant att man blir illamående. Så ja, jag svimmade. 

 

Här hade jag två alternativ, alternativ ett var att jag antingen kunde jag ge upp och åka hem och säga till alla att jag inte pallade trycket. 

Alternativ två var att uhärda smärtan och inte ge upp, sträcka på mig och bevisa att jag är stark.

 

Jag är jävligt glad att jag tog alternativ två, dock hade jag inte några tankar på att åka hem. När jag ger mig in i något är det alltid till 100 %.